Svenska
Suomi
English

Botnia-Clamp

Med hjälp av en Botnia-Clamp mäts insulinproduktion och insulinkänslighet med två olika undersökningar, som görs efter varandra samma dag.

Den första delen, som mäter insulinproduktionen, heter intravenös glukostoleranstest IVGTT (IntraVenous Glucose Tolerance Test). Det innebär, att man sätter en plastkanyl (”dropp”) i armvecket och ger snabbt en dos glukos i venen. När glukos kommer in i blodet och blodglukos börjar stiga, insöndrar bukspottskörteln insulin i blodcirkulationen. Blodprover för att mäta, hur mycket insulin produceras (och hur högt glukos hinner stiga före insulinet tar hand om det) tas före och 2, 4, 6, 8, 10 och 20 minuter efter glukosinjektionen.

Skillnaden mellan en vanlig glukosbelastning och en intravenös glukosbelastning är att den förra påverkas av olika faktorer i mag-tarmkanalen, såsom tarmens peptidhormoner, som är viktiga för glukosämnesomsättningen, och hastigheten varmed glukos absorberas i tarmen, medan det intravenösa testet endast mäter de insulin-producerande cellernas förmåga att producera insulin.

Den andra delen som mäter insulinkänslighet, heter ”euglykemisk hyperinsulinemisk clamp”. Med hjälp av denna mäts kroppens insulinkänslighet dvs. hur mycket glukos kroppen använder då man ger insulin. Det innebär, att man via ett dropp ger insulin direkt i blodet. Samtidigt startas ett annan dropp med glukoslösning. Man håller glukoskoncentrationen normal genom att öka eller minska glukosdroppet. Om man är känslig för insulin, måste stora mängder glukos ger för att hålla glukosnivån normal. Om man inte är känslig för insulin, behöver man knappt ge något glukos alls.